– När började du träna yoga? 

– Jag började träna ashtangayoga år 2007. Före det hade jag tränat Shamatha och Vipassanameditation sedan tonåren. 

– Vad var det som fick dig att välja ashtangayoga och mysoreträning som din personliga praktik?

– Eftersom jag gjort så mycket stillasittande meditation kände jag att jag ville och behövde stärka min kropp. Jag gick på några olika yogaklasser som verkade intressanta, men blev först på riktigt intresserad efter att ha provat ashtangayoga. Redan efter några veckor började jag träna 3–5 dagar i veckan. Jag var stel och blev snabbt trött, men mitt sinne kändes mer flexibelt än på länge. 

Jag tror att jag fastnade för ashtangayoga precis av samma anledning som jag en gång började praktisera tibetansk buddhism. Det finns en tydlighet och direkthet i de metoderna som jag tycker om. Teorier kan vara intressanta, men tyngdpunkten ligger på praktiken. Att helt enkelt göra det om och om igen och att lita på metoden. Vi kan läsa och lära oss massor, men om det ska grunda sig på ett djupare plan så måste man öva. ”Öva utan uppehåll och med hängivenhet under en långvarig tid” som någon klok person sa. 

– Mysoreträning sker på egen hand, det vill säga var och en tränar i sin individuella takt, medans ledda yogaklasser guidas av en lärare. På vilka sätt skiljer sig dessa två upplägg åt?

– Den uppenbara skillnaden är så klart att varje rörelse och position förmedlas av en lärare i den ledda klassen medan mysoreträningen innebär att var och en behöver lära sig sekvensen utantill, steg för steg. 

Att träna i grupp och följa ett gemensamt upplägg tillsammans med en grupp är på många sätt fantastiskt och en bra väg in i yogan. Man andas synkroniserat tillsammans och upplever en slags delaktighet. Jag tror också att många tycker om att släppa taget och låta sig dras med av gruppens energi. Det är avslappnande och ett andrum från mycket annat i tillvaron. 

När jag började med mysore fick jag dock en djupare och mer energirik upplevelse av yogan och över tid bygger man också upp en annan typ av förtroende till sin lärare. En stor fördel med mysore är att du har en egen yogasekvens att arbeta med redan efter en kort period. Det innebär att du bär den med dig och kan göra den själv var du än är. Du får din egen personliga praktik vilket ger lite mer utrymme att lyssna in i din egen kropp och ditt sinne.

Yoga Sutra 1.14: ”Sa-tu-dirgha-kala-nairantarya-satkarasevito drdha-bhumih”

”Endast när rätt praktik (för individen) utövas regelbundet under en lång tid, utan uppehåll och med entusiasm och en positiv attityd kan målet nås.”

Relationen till läraren stärks också över tid vilket ger en förutsättning för att närma dig yoga mer på djupet.

– Många yogis tvekar inför att träna på egen hand och upplever det som lite läskigt att inte ha någon som talar om för dem vad de ska göra. Vad tror du är det största hindret för att närma sig ”self practice”? 

– Ett vanligt missförstånd är att man måste vara avancerad för att börja med mysore. Eller att man måste kunna hela sekvensen utantill. Förvisso är det ett större ansvar du tar för din egen träning, men det finns en lärare i närheten även på en mysoreklass som stöttar och talar om för dig vad och hur du ska göra. 

Det fungerar verkligen för alla. Det är just det som är så givande, att personer med olika förutsättningar och på olika nivåer i sin träning gör yoga tillsammans. Det är inspirerande för alla.

– Mysoreträning sker traditionellt på morgonen, vad är fördelarna med det? Är du själv en morgonmänniska? 

– Ja, lyckligtvis är jag en morgonmänniska, så det har aldrig varit några problem att komma upp i tid. Har alltid tyckt om att meditera på morgonen. Jag känner mig klarare och mer vaken på morgonen. Sinnet är mindre splittrat. 

Det kan så klart kännas extra stelt tidigt på morgonen, men jag har hittills aldrig ångrat mig efteråt. Det är en väldigt bra start på dagen. Jag tror att motståndet att gå upp tidigt släpper när man märker hur det påverkar resten av dagen. Då är beslutet lätt att lägga sig lite tidigare och att bestämma sig för att gå upp.

– Varför väljer du att utöva yoga och vad är viktigast för dig i din yogaträning?

– Det är fantastiskt att hålla kroppen stark och flexibel, bara det i sig ger mig ett välmående. Men det som intresserar mig mest är att bli mer receptiv inåt. Att lära mig lyssna. Vi placerar kroppen i olika positioner. En del positioner är lätta, andra svåra. Att lära sig andas lugnt när det finns hinder och begränsningar, men också att andas lugnt när det går lätt. Det är en ständig träning att förhålla sig till förändringarna i sinnet. Man måste släppa taget om vissa föreställningar om sig själv för att komma i kontakt med något som är mer sant. 

– När slutar yoga vara yoga för dig?

– Det finns uppenbarligen många definitioner kring vad som är yoga. 

Men de flesta kan nog enas om att vi vill närma oss en källa, en livsmärg, något som är stadigt i allt detta som rör på sig och ständigt förändras i vårt sinne. Om vi väljer att följa ”de snitslade vägarna” i den riktningen så borde det vara yoga. När vi med den vetskapen väljer en väg som istället förstärker sinnets rörlighet och egot eller behovet av jag, min och mitt så gör vi inte längre yoga. 

Men detta är aldrig något statiskt. Vi jobbar med oss själva, träffar rätt ibland och kommer snett ibland. Det enda vi kan göra är att fortsätta öva och med tiden lära oss att balansera rätt. 

I Yoga Sutras säger Patanjali något i stil med att ”positionen är rätt utförd när ansträngningen upphör och man kan meditera på oändligheten” (Sutra 2.47 ”Prayatna saithilyananta samapattibhyam”). 

För mig betyder det att från att först uppleva den yttre strukturen och ansträngningen så kan vi, över tid, successivt lära oss att observera något annat, något friare inom oss själva.